Jag står bara här och väntar på priset. Slag efter slag, och jag står fortfarande upp. Det känns som om priset borde vara mitt, och ge mig det snabbt, för snart faller jag ihop. Sanningen känns så jäkla värdelös, kärlek också. Kvittar hur mycket man än försöker, så nog fan blir det skit tillslut. Där föll jag. Och nu dröjer det innan jag ställer mig upp. För varför resa sig när man faller igen. Kanske inte idag. Kanske inte imorgon. Men någon dag.

Det som för 10 minuter sedan fick mig att sväva bland molnen. Håller nu ner mitt huvud under vattenytan. Slåss för det du vill ha, fick jag lära mig ganska tidigt. Men jag lärde mig att inget går mot den andres vilja. Hur gör man då? Bara släpper allt och går, hoppas på en annan möjlighet med annan person. Eller stannar man och kämpar, för att bevisa, att det finns ingen annan än just den här personen man vill ha.

jag ger upp.
du vill inte. men jag vill.
jag vill inte. men du vill.

kärlek, vilken jäkla överskattat påhitt.