Pratade med en gammal "kompis" nu under förmidddan. Intressant samtal. Men mest bara jäkligt skrattretanade. Fråga mig inte hur vi kom in på just detta ämnet, men hon (ja, kan nämna att det är en hon) började diskutera om ätstörningar/anorexia. Och det är ändå ett par år sedan nu som jag blev frisk och kan äta normalt, så tänkte att vi kan väl prata om det. Men sen kommer det helt oväntade..

"Du hade aldrig anorexia va?! För jag har ju känt dig ganska länge och du har ju aldrig vart så smal som man måste vara för att ha anorexia. Visst du åt ju inget. Men speciellt smal har du ju aldrig vart" - Just där visste jag inte vad jag skulle säga. Mina ord bara försvann ut i luften. Jag blev både förbannad samtidigt som jag skrattade åt personen. Sen bara sket jag i henne.

Men nu nån timme senare. Vill jag ändå förklara mig här på bloggen. Efter jag lugnat ner mig. Vart går gränsen för anorexia? man måste alltså va speciellt smal för att ha anorexia? Vad kallas det om man inte håller sig inom denna "anorexia-smalhets ramen" då? Frågorna är hur många som helst. Bilden ovan är iallafall tagen denhär veckan. Se vad tjock jag är. Och nu väger jag 20 kilo mer än vad jag gjorde när det var som värst med sjukdomen. Jag har aldrig påstått att jag är den smalaste. Eller har varit den smalaste. Och det handlar inte sjukdomen om heller. Den handlar om att man mår psykiskt dåligt och låter kroppen få ta den smällen. Men tydligen så hade jag fel. Man måste vara smal, för att ha anorexia. Just den poängen kan jag väl kanske hålla med om lite. Man kan inte vara 150 lång och väga 100 kilo och påstå sig ha anorexia kanske. Men att vara 171 cm och väga alldeles för lite? För mig är det anorexia. Och sen gav jag mig ju faktiskt inte den diagnosen själv. Hade ju läkare till hjälp. Psykologer. Ja, alla runt om kring mig kallade faktiskt min sjukdom för anorexia.

Jag är nästan frisk idag. Och anledningen till att jag säger nästan frisk är för att jag tror aldrig att en sådan sjukdom kan försvinna helt. Men jag äter som om jag åt för tre. Jag lever inte på gymmet. Jag tvingar mig inte att spy upp maten. Och det gör mig inget att gå upp i vikt. Vågen är inte allt. Och helt ärligt, så strävar jag efter att gå upp lite i vikt. Jag är snart en kvinna. Inte en planka.

Nästa gång du försöker förklara för folk att dom inte har haft anorexia för att dom aldrig vart så smala. Kan du kolla på dig själv först, tänka efter sen och sist.. Bara hålla käften!